Okategoriserade

Ingen j*vla Jonathan…

Det är alltid svårt i början, innan allt klarnat. Det kan vara allt från blogginlägg till livets stora och små frågor.

Jag vet att jag inte är någon superbloggare, inte den mest aktiva heller för den delen. Men ibland så klickar de till och då kommer ett lite halvflummigt inlägg om tankar o funderingar kring livets utmaningar.

Så vad kan vi säga idag då? Ja det är sommar, förstå sommar. Den absolut bästa årstiden på hela året är här😍 och om 2 veckor går ja på semester vilket är så otroligt skönt.😎 Och vilken skillnad, ifjol var jag ett vrak, en trasig själ som varken åt eller levde. Jag pratar mindre om den tiden nu för tiden, kanske har jag äntligen bearbeta den, kanske vill ja inte bli påmind om hur dåligt ja mådde. Vad som än är orsaken, så är jag så tacksam att jag äntligen mår bättre.  Kanske inte helt bra men nästan där, de är inte många bitar kvar på min spegel som saknas nu innan den är hel igen.❤ så vad har hänt sen i ifjol då? När jag började må bättre i höstas blev min älskade pris Liam dålig, och 6 dagar innan julafton fick han somna in. 💔 Jag fick tillbaka anemi så fick järntransfusioner varje vecka under våren, när ja äntligen började bli piggare så bröt jag fingret. Så ja små bagateller egentligen mot för de som har verkliga problem, men nu borde ju iaf min bägare med otur vara fylld.

Nå väl, de va inte de ja jag tänkte skriva om eller jo lite. För de är något ur detta som jag har lärt mig att när jag mått som sämst så har mina nära o kära varit klockrena. Stöttat o funnits där när jag behöver de, vet inte hur många gånger ja ringt i upplösningstillstånd till de. Men de har alltid funnits där för mig, vilket är ovärderligt ❤ 

Men trots deras stöd så har ja ändå funderat, varför de tar sån tid innan ja mår bättre över saker? I morse kom ja på det. Jag jobbar som arbetskonsulent, mitt jobb är att ge folk rätt verktyg till att de ska hitta din egna motivation till att arbeta. Men är inte då det samma för mig? Jag har fått alla verktyg av mina nära att arbeta med för att må bättre. Men i slutändan är de upp till mig att hitta rätt motivation och väg att använda de. 
De kommer inte komma någon riddare i blank rustning, prinsessa och rädda dig. Ingen jävla Jonathan och Skorpan som befriar dig när livet bränner dig gång på gång som Katlas eldar. Du måste vara din egna räddare i nöden, din egna riddare i skinande rustning, din egna Jonathan. För bara du kan förändra ditt liv, för bara du har möjligheten att göra något bra av ditt liv. 

Så prinsessa putsa upp din skinande rustning, på med kronan höj ditt huvud och visa att du inte behöver Jonathan. 

Bättre än så här blev de inte idag. Ha de bra😙 Puss N

Standard
Okategoriserade

Jag ger dig en kopp kaffe och min tid…

…skulle du göra de samma för mig?

Har du någon gång stannat upp och funderat på för vem gör jag det här egentligen?  För vem lägger jag ner min tid på? 

Jag gjorde inte det, fören jag insåg att vi värdesätter vår tid och andras tid helt olika just eftersom vi är olika som människor.

Jag har alltid gått min egna väg. Jag har en drivkraft inom mig som pushar mig framåt till att bli lite bättre än jag är idag. Jag har mina mål alla mål dit jag vill komma i livet, mål som jag lägger tid på att prioritera. Jag har alltid försökt att ha bägge fötterna på jorden för att stå stabilt. Men nu och då tappar vi alla fotfästet och faller. En del faller långt ner och andra snubblar till. Jag föll hårt i fjol vår ett MA en depression, men ja kom tillbaka. Jag fick nya vänner och kom närmare mina gamla. Allting började ordna upp sig, känslan när man vet att nu har de vänt kom över mig. De kan nu bara bli bättre och med de människor som fanns i mitt liv då gjorde de hela så otroligt mycket bättre. Men så skakades marken igen och denna gången blev det dags att säga farväl till den snällaste och vackraste killen jag någonsin känt. Min fina gamla Liam, ja en häst tänker ni, men alla djurvänner och hästmänniskor vet precis hur hårt de känns att behöva ta de steget. 5 dagar innan julafton sa vi hejdå, än en gång så fick jag otroligt mycket stöd av mina vänner. Hur ska jag kunna betala tillbaka de till er? Ni vet inte va ni betyder för mig ♡ 

Så vem ger vi egentligen vår tid till? Mina vänner gav sin tid till mig, de fanns där när jag behövde de som mest. Liksom jag har givit min tid till de som behövt den. Om de fanns ett sätt att visa alla er min tacksamhet för de ni gjort för mig skulle jag göra de. För ni är fantastiska på alla vis och jag kommer alltid finnas för er när ni behöver. 

Men vem eller vad är egentligen värd våran tid, våran dyrbara tid i ett samhälle där tiden mer och mer är en prioriteringsfråga. Vem eller vad prioriterar vi att lägga tid på här i livet? Vem ställer vi upp för när de verkligen gäller? Och vem ställer egentligen upp för oss?

Jag vet varför jag ställer upp gång på gång för människor. För jag vet vad de betyder för mig när folk ställer upp för mig. Och kanske är det just de som är felet med mig, jag har den tron på att alla är lika tacksam för den tid som jag får när någon lägger ner en stund på just mig. Men är vi alla så? Ser alla vi värdet av att någon ställer upp och finns där, någon som kan ge dig ett skratt när du är nere, någon som ger kloka ord i svåra val eller en axel att gråta ut på? Att ge sin tid till andra är bland de finaste man kan göra, tid kostar inget, men de ger så otroligt mycket.

Och det är när jag kan ge de finaste jag har, min tid, till en annan människa som jag mår bra. För jag vet när ni ger mig er tid så betyder det allt för mig. 

Men de jag genom min resa hittills här i livet lärt mig är att vi är alla olika och vi prioriterar där med olika. Jag ångrar inget av min resa jag gjort, de val jag gjort i livet eller de prioriteringar jag valt. De har lärt mig otroligt mycket om livet och om människor. Och hur klyschigt det än låter så tror jag att allt händer av en anledning, de måste finnas en anledning till att saker blir som de blir. Vi kanske inte vet anledningen nu kanske vi aldrig får reda på den heller men den finns där.

Så vi måste själva avgöra vad vi vill prioritera, vi lär oss genom våra misstag när vi fel prioriterar vår tid och engagemang. Vissa saker, vissa människor, vissa händelser är inte värda våra tårar medans andra är. Häromdagen grät jag faktiskt, jag kände mig värdelös, jag kände mig otillräcklig. Så jag grät, en hel del över hur en del saker blivit och hur värdelös jag kände mig. Jag gråter sällan, då jag anser att de finns så otroligt mycket att vara tacksam över i livet. Och en del händelser är helt enkelt inte värd mina tårar. Men ibland brister det och då måste de få komma ut så man kan gå vidare.

Jag skulle även om ja ville det, prioritera det att spendera min dyrbara tid till att tycka illa om de som någon gång gjort mig illa, svikit mig eller valt att kasta bort mig. Men de tänker jag inte göra, finns ingen anledning till de. Jag har ett liv, varför ska jag lägga min dyrbara tid på att vara besviken för något vi inte kan ändra på? Ja visst kan jag känna besvikelse när jag tänker på vissa händelser i livet. Att saker kanske inte blev som man önskat eller att personer inte visade sig vara de man trott. Men va lönar de sig? Jag lär mig varje dag något nytt, och de kommer jag göra så länge jag lever. Näe det är dags att sätta eld på den här offerkoftan nu och gå rakryggad med huvudet högt. De finns så otroligt mycket att se fram emot här i livet och jag tänker inte gå miste om de möjligheterna.

Så ta vara på er tid välj att spendera den på de som betyder något för er. Gräm er inte över saker som inte blev exakt som ni ville. Eller över de som ni inte kan påverka, utan var tacksam över de lärdomar ni får i livet. Och när ni behöver så kommer jag finnas där för er så som ni finns där för mig.

En liten kopp kaffe och din tid betyder så mycket mer än du tror. 

Puss N 

Standard
Okategoriserade

Ett enkelt tack är allt jag har…

Jag kom på att jag sa nog aldrig tack, någonstans i allt så glömde jag bort att tacka. Tacka för de stöd jag fått de senaste halvåret. Någonstans i mitt i allt så glömde jag bort att ge er min kärlek mitt tack för att ni funnits här för mig. Och givit mig er kärlek när jag behövde den som mest.

Tror inte att ord kan beskriva hur tacksam, hur glad jag är att jag fått de stödet som ni gav mig. Att ni fanns där för mig, när jag själv inte fanns där, när de inte spelade någon roll för mig själv om jag fanns kvar här eller inte… Så fanns ni där för mig, ni lyfte upp mig och gjorde mig hel igen. Kommer  som sagt aldrig kunna tacka alla er nog för de stöd jag fått under den tiden jag mådde som sämst. Men jag vill att ni ska veta att ni hjälpte mig tillbaka och de är jag evigt tacksam för ♡

För första gången på länge kan jag känna att jag är på rätt spår igen, jag mår bättre jag orkar mer. Jag har lärt mig att ta vara på alla chanser man får, för oftast kommer de inte igen. Jag tar till vara på de möjligheter jag får och jag orkar vara delaktig i mitt liv igen. 

Jag blev kontaktad av tidningen Metro för några veckor sedan som gjorde ett reportage om just missfall och hur man mår efter. Så den intervjun publicerades för ngn vecka sen i tidningen och på webben. Jätte bra initiativ  att de lyfter dessa frågor då man är inte ensam även om de känns så just när man är mitt i det.

Jag har även under den här tiden bytt jobb som ja trivs otroligt bra på. Och jag orkar med mina uppdrag igen, senast i helgen var jag på Ridsportforum i Västerås. Så ja livet har vänt, livet har blivit mycket bättre. Visst kan ja gråta ibland, men så bra som de känns just nu var det länge sedan jag kände. Jag lever igen och jag kommer ta alla chanser jag kan för att göra de saker i livet som gör mig lycklig. Jag kommer leva mitt liv om jag vill leva det.  

Som Kent sjunger i ”Egoist” –

”Och plötsligt står du där övergiven i regnet, En fot i graven bland syrener och studenter, Vi ska leva leva livet, Vi är drevet vi har drivet..” 
Som sagt jag kommer aldrig att kunna tacka er tillräckligt för stödet jag fick under tiden jag mådde som sämst. Men ni ska veta att ni hjälpte mig tillbaka och tack vare er ska jag leva mitt liv som jag vill igen ♡ Stort tack ♡

Puss N

Standard
Okategoriserade

Sorgen över de som varit och saknaden över de som aldrig fick bli…

Det här är de mest personliga och jobbigaste inlägget som jag någonsin har skrivit… Samtidigt så kanske de här inte är något man pratar om, men för oss och framförallt mig så skulle de betyda att genom att skriva detta så ger det ett avslut för de som varit.

2015 blev verkligen ett ”top notch” år, och i början av detta år så kändes livet på topp, jag hade de jag behövde, en fantastisk sambo, hus, jag hade uppnått de mesta jag ville uppnå med ett jobb, universitetsutbildning, kom med i valberedningen för svenska ridsportsförbundet, Ungdomsansvarig Mittsvenska ridsportsförbundet vice ordförande byföreningen osv.. Vi åkte på vår drömsemester till Thailand i nästan 3v. Jag köpte min nya bil, XC70 cross country som var den sorts bil jag drömt om. Ja allt var verkligen på topp, vi trodde inte att de kunde bli bättre än så här…
Men de blev de.
Efter några veckor in på de nya året så började jag känna mig konstig, liksom illamående och de värkte i div kroppsdelar. Tanken hade aldrig slagit mig på att de kunde vara möjligt, men efter ett test så var de där… Det enda som kunde göra vårat liv lite bättre. Vi skulle bli föräldrar ♡
När man inser att livet kommer drastiskt förändras och vi kommer bli en till, den känslan går inte att beskriva. Jag gick som på ett moln från de ögonblicket, genast började jag googla allt som fanns om barn, vaggor och barnvagn. Så lägligt så skulle min sambo fylla 40 år inom en tid och vad kunde vara bättre 40 års present än ett litet barn? Minns jag köpte en liten body med ”Önsta” tryckt över bröstet och slog in åt han så han fick öppna dagen innan sin födelsedag. Har nog aldrig sett min sambo så glad. Vi började planera vår första jul! Vår fösta jul som föräldrar, de kommer att bli en helt fantastisk jul. Vem skulle vara tomte? Vilka skulle vi bjuda? Skulle vi bara vara vi 3 tillsammans? Vi pratade om namn, vilken barnvagn vi ville ha, då hundburen oxå skulle få plats i bagaget så kunde vi inte köpa en för bred barnvagn och skötbord. Hittade ett superfint skötbord på Ikea som jag verkligen ville ha de skulle bli perfekt som allt annat framöver. För när man väl insett att man har ett litet barn i magen så finns det inget i världen som kan gå fel. För inte kan Gud eller vem de nu än är som styr, vara så ond att man först ger ett barn bara för att sedan ta en i från en..  Livet rullade på liksom tiden och brösten växte mådde mer illa än tidigare så allt utvecklades som de skulle… trodde vi..

Kommer ihåg de hela som de var igår, jag var i Göteborg på utbildning. Från början gick de bra men dag två började ja få ont i magen, fick små blödningar så ringde till sjukvårdsupplysningen. De sa att de kunde vara normalt så blev de inte värre skulle jag vänta. Dag 3 blödde jag lite mer, men inte mycket, hade lite ont fortfarande. När jag skulle åka hem dag 4 så blödde jag fortfarande lite. Fick en akuttid på kvinnokliniken i Sundsvall så L mötte upp mig i stan när ja kom med tåget. Via UL kunde vi se att de fanns där vårat lilla lilla barn, de var dock lite mindre än vi trott men de var där. Att få se sitt barn för första gången gjorde de hela så verkligt, har nog aldrig varit med om något mer fantastiskt.  Detta med att de var så litet, gjorde läkaren osäker på om detta var en normal graviditet eller ett så kallat Missed Abortion. Ett MA är när fostret dör men kroppen uppfattar inte det utan symptomen fortsätter att utvecklas och barnet kan bli kvar i magen i flera veckor och ibland måste man på kemisk väg sätta igång ett missfall via tabletter eller skrapning om de inte kommer igång av sig själv. Vi fick en ny tid och komma tillbaka efter 10 dagar, lika nu var barnet kvar men hade inte växt så mycket och de fanns inget pickande hjärtljud. För att vara på den säkra sidan att vi inte bara beräknat fel BF så att barnet var yngre än vi trott så fick vi en ny tid 14 dagar senare. Men de hann bara gå 3 dagar så började blödningarna komma. Fick åka in akut igen och kolla nu kunde man inte längre se de lika tydligt på UL längre. Läkaren misstänkte att kroppen nu börjat stöta ut fostret. Förkrossad men med lite hopp åkte vi hem, för de kunde finnas en liten chans att den levde där inne även om de sannolikt inte var så. För som sagt inte kunde väl Gud vara så ond att man först ger ett barn, bara för att sedan ta det ifrån en..
Den kvällen så började helvetet, om man har haft mensvärk och gångrar de med 300 så kommer man inte ens i hälften av de värkar som uppstår i samband med missfall. Om det är fysiskt blandat med psykiskt och hormoner, att man vet att det är över nu…Mådde under den här tiden otrolig dåligt, man klandrar sig själv.
En mammas främsta uppgift är att skydda sitt barn, jag misslyckades med det. Jag minns att jag kunde sitta och storgråta de bara kom över mig. Och ångesten den ständiga ångesten, jag orkade inte ens gå på affärern och handla. Och ovissheten, de var absolut jobbigaste av de hela dessa veckor då vi inte visste om vårt barn gått förlorat eller levde. De tog nog allra hårdast på oss, att inte veta.

Tillslut kom vi till de besöket vi skulle på för att kolla om de fanns kvar där inne, att vårt sista hopp inte skulle släckas… men de gjorde de, de var tomt. Vårt barn var borta. Minns jag hamna som i en chock, vi hade inte förstått vad detta innebar. De tog någon dag innan verkligheten kom ikapp. Vårt barn finns inte längre och fick aldrig heller chansen att se dagens ljus … Och alla planer, framtidsdrömmar, vår första jul… De fanns inte längre. Jag började efter detta sjunka ner i en sorg som sen utvecklades till en depression.

Jag hade under den här tiden och fram till nyligen bara, en ångest av att behöva gå på Ica, jag grät för inget och tankarna på att livet vore enklare om jag inte fanns snurrade ständigt i mitt huvud. De var så konstigt livet pågick utanför, solen lyste och allt var som vanligt för alla andra, men min värld hade total kollapsa. Mamma kom ner nästan varje dag då jag var hemma, vilket var tur för då fick jag en anledning till att kliva ur sängen. Annars kunde jag ligga där de fanns ingen mening med att kliva upp. Min kurator förklarade för mig att man kunde jämnföra mitt liv med en tavla, en tavla som gått sönder och man måste laga den bit för bit. Så var de verkligen, jag behövde laga mig själv bit för bit. Vi behövde laga varandra bit för bit..

Som om inte detta var nog så fick jag några veckor efter de konstaterats MF åka in på akuten med buksmärtor vilket var en blödning bakom ena äggstocken något som kan bli i samband med missfall. Sen gick det ytterligare 5 dagar sen fick jag åka akut in med ambulansen på sjukhuset igen för då började magen krångla med tarmvred. Mitt tredje tarmvred och ambulansfärd på ca ett halvår. Sen gick det ytterligare en vecka så fick vi åka in igen då buksmärtorna tilltog och de konstaterats att de varit en till blödning bakom äggstocken. Något som än idag värker mer eller mindre, men de kan ta tid sa läkaren så någon gång kommer de att gå över.

De har blivit bättre med den psykiska smärtan  men de tar tid, de måste ta tid. Jag och L bestämde att vi skulle säga att de var magen som krånglade bara för att vi inte var redo att prata om detta då. Och både innan  detta och sen blev de ju magen då i samband tarmvreden och blödningarna. Så de blev så naturligt att säga att de var magen som krånglade.

Min familj och älskade L har varit otroligt förstående och stöttande. Stackars L här fick han veta att han skulle bli pappa bara för att sedan ta i från han den lyckan. Och det är nästan de som har varit de absolut värsta i de här. Att jag svek honom, även om jag vet nu att jag troligen inte gjort något fel då jag gjorde allt enligt regelverket med vitaminer, alkohol osv. Men den känslan hade jag bra länge, jag svek inte bara mig själv, vårt barn utan även L. Han har aldrig klandrar mig han har varit den mest stöttande personen ur detta. När de kanske var han som behövde mitt stöd oxå så fanns jag inte där för psykiskt orkade jag inte. Jag som alltid sett mig som stark blev den svaga, L blev den som höll ihop mig.

Att höra ”missfall är vanligt” hjälpte inte mig, inte heller ”men ni kan försöka igen”. Även om de är sant så är de inte sorgen över att inte ha barn, Utan sorgen över att ha förlorat detta barn som gnager i mig och säkert fler som har fått MF/MA. Jag vet att de är flera andra som har de så mycket värre än oss och mina tankar går till er. ♡

Tror inte att vi skulle ha känt lika starkt om vi inte fått se fostret på UL. Då hade de inte blivit samma sak att om vi bara ”plussat” på en sticka. Men i och med att vi fick se vårat barn på UL så blev de verkligt, de blev vårat barn från den stunden.

Någonstans finns det en fundering om vad skulle de ha blivit en liten jaktkille eller en hästtjej eller tvärtom om? Hur skulle den ha sett ut? Vilka intressen skulle den få? Dessa frågor kommer upp i mitt huvud nu och då.

Kommer ihåg när vi fick beskedet så följde jag med L på Ikea han skulle handla åt en arbetskamrat. När vi kommer till kassan finns de en fyndhörna. Där står de, de första jag ser är de skötbord som jag så gärna ville köpa. Där fanns de på rea samma dag som vi fått konstaterat att vårt barn inte längre fanns…

Även om de nu har gått en tid sen den dagen då min värld föll samman så kan ja inte hjälpa att gråta när jag skriver detta. De har tagit tid för mig och för L, först hade vi sorg sen hamnade jag i en kris som blev till en depression. Jag är idag fortfarande sjukskriven 50 % och vi går hos kurator eller jag går och L är så snäll att han följer med mig. Livet känns lite bättre nu, jag har slutat att klandra mig själv och insett att jag gjorde nog inget fel. Utan de var hur hemskt det än låter kroppens sätt att ta bort något som inte skulle klara sig. 
Jag blir fortfarande otroligt trött och kan orkar inte lika mycket utan behöver egentid för att vila. Jag kan fortfarande gråta utan någon egentlig andledning utan de bara kommer över mig, även om de blivit bättre. Men vi kommer att behöva tid för att återhämta oss de har tagit hårt både psykiskt och fysiskt den här tiden på oss. Vissa dagar går lättare andra är svårare men vi tar oss igenom steg för steg.

Jag vet inte om jag vill ha barn efter detta, som de känns nu så jag vill aldrig gå igenom detta igen. Vi måste låta tiden gå och få tid till att låta detta lägga sig. Vi kommer att ta en dag i taget och bygga oss starkare som människor jag och L. Vår relation har aldrig varit så stark som den är just nu efter detta som har hänt.

Så nu vet ni varför vi inte varit så närvarande under den här tiden som varit och inte orkat med så mycket.
Att jag missat och hälsat om jag mött någon eller inte svarat på sms telefon osv. Ber om ursäkt för detta men orkade inte med så mycket just då och hade tankarna på helt annat håll.
Och de är endast några få människor nästan bara de närmaste i familjen som vet om detta innan. Vi valde de för att vi orkade inte prata om de då. Nu kan vi prata om de och även om ögonen tåras när jag pratar om det så känns de okey att prata om.

Jag vill inte med detta inlägg skapa något ”tyck synd om mig” utan bara en förståelse till varför jag och L varit som vi varit under en tid och bakgrunden till detta.

Detta är min upplevelse mina tankar och mina känslor över vad som hänt. Jag har valt att använda ordet Barn, inte foster eller embryo. Det finns inget rätt eller fel vad man kallar de lilla liv i sin mage. För vissa är det ett embryo vissa ett foster och andra väljer att säga barn. Jag väljer att använda barn, för även om de var väldigt litet så var det ändå de som skulle blivit vårat barn.

Sen så finns de inte rätt eller fel på hur man ska känna vid denna situation, alla reagerar vi olika på olika typer av situationer. Alla hanterar sorg olika. Inget är fel inget är onaturligt. Vi har alla rätt att sörja och känna sorg, hur stor sorg vi känner är individuellt de finns inga mallar att så här kommer du att reagera och känna vid en viss händelse. Så du/ni som går/gått igenom samma sak ta er tid att känna sorg. Och hur jävligt de än känns så som min läkare sa till mig: -”Du blir inte galen även om de känns som de nu så kommer du att klara detta”.
Och ja jag gjorde de, vi gjorde de! Även om jag har en bit kvar innan min tavla är hel igen. Jag kommer att klara detta. Man inser aldrig hur stark man är fören stark är de enda man måste vara, klyschigt men sant.

Jag har utgått mycket i denna text ur min synvinkel på de hela och hur jag har mått. Men vi har varit 2 om detta även om jag tyvärr har tagit lite större plats i sorgen än L. Vi har bägge mått dåligt och L har varit en klippa. Han har varit den starka dom hållit ihop oss han har varit den mest fantastiska människan, han var stark för oss bägge när jag inte orkade. All kärlek till dig ♡

Jag vill aldrig glömma den här tiden även om de varit den värsta tiden i mitt liv så vill jag komma ihåg den. Dels för att inte glömma de som skulle ha blivit vårat första barn tillsammans och dels för att komma ihåg att hur illa det än är så klarade jag av detta. Så klarade vi av detta tillsammans.

Nu när jag är på väg tillbaka kan jag se hur dåligt jag egentligen mådde under den här tiden. Man får ett annat perspektiv på saker när man får distans till de, jag är glad att livet känns bättre nu. Jag är påväg tillbaka, vi är påväg tillbaka och vad livet har att ge framöver de får vi se..

Jag är evigt tacksam att vi fick en chans att se vårat lilla barn via UL även om de gjorde hela denna situation mycket värre sen, så fick vi ändå se vårat lilla barn. Vi blev föräldrar till en liten ängel i himmelen.

Jag valde att göra detta halsband som ett minne över vad vi kommer förevigt sakna.
De står:
A piece of our heart is in heaven
Och
too beautiful for this earth
och en passande liten ängel till de.

image

Puss N

Standard
Okategoriserade

I made it!

Sitter på tåget påväg hem från Östersund. Idag har vi redovisa vår uppsats och opponerat på en annans. Så i morgon kommer jag åka upp i min avslutnings klänning och bara njuta. För JAG TAR EXAMEN I MORGON!  Kan nog inte förstå att jag ska ta en universitetsexamen i morgon, jag som inte ens kan stava till ”skottkärra” eller ”medicin” har överlevt 3 år på universitetet. De är med både lycka och vemod för har fått lära känna så otroligt trevliga människor under den här tiden så de kommer bli tråkigt att skiljas. Men fatta från och med fredag är jag arbetslös och vuxen. Inte student längre alltså. För utom de ekonomiska aspekterna så gillar jag att vara student, de låter inte så vuxet så de passa mig bra då jag gärna vill vara 18 år. 😉

I allafall så i morgon oavsett väder även om de så är minusgrader och snöstorm så ska jag ha min korta sommarklänning med blommor på och vita spetsballerina skor, bara så ni vet. Jag lär ju både åka på lunginflammation och blåskatarr, men j*#*£*r i mig så klänning ska ja ha 😀

Slänger in en bild på min nya frisyr som Angelica fixade igår. Lite ljusa toppar så man är fin till examen 😙

image

Nu ska ja hem och njuta ♡

Puss N

Standard
Okategoriserade

Den är här….

… veckan som jag med skräckblandad förtjusning har sett fram emot sen 2012… Nu är den här, om 2 dagar ska vi gå upp och redovisa Uppsatsen och på torsdag är sista dagen. Sista dagen efter 3 års Universitetsstudier, fy sjutton vad underbart ♡

Har skrivit klart opponeringen och PowerPointen är strax klar. It’s feels amazing 💪🎓🏆

Imorgon blir det först en sväng till Angelica och lite färg i håret. Sen iväg till Sundsvall och sjukhuset och sen ska jag och mamma göra Birsta ♡

Är bättre idag än va jag var igår så de känns skönt iallafall 🙂 Och laddade även ”feel good depåerna” I Lördags då älskade Tessan kom förbi ♡

Nu ska jag vila lite innan de blir städa inför helgens bjudning.

Puss N

image

image
Skulle kunna ligga hela dagen o mysa med min älskade lilla Tuss ♡ Men de går ju inte, skolan ska förberedas och hus ska städas. Men de finns nog tid till de i framtiden nu är de mys ♡

Standard
Okategoriserade

Känsla…

…den känslan då man går ut genom Mittuniversitetets dörrar och vet att det är sista gången som jag kommer vara där, är helt oförklarlig. Det är både en lättnad, lycka, spänning men samtidigt lite vemodigt att nu är det över. Nu börjar liksom allvaret, nu måste jag bli vuxen. Vet inte om jag vid 28 års ålder är redo än att bli vuxen, de återstå att se 🙂 Men har idag varit sista gången på Mittuniversitetet I Sundsvall till veckan är det examen!! Opponerong och seminare på onsdag och Avslutning i Östersund på torsdag. 😀 It’s a happy face 😀

Och med de önskar jag er alla en underbar helg ♡

Puss N

image

Standard